En judoresa med Lugi kan vara så mycket mer än att tampas med vältränade ynglingar från Yttre Hebriderna. En judoresa ger också möjlighet att se nya miljöer, vilket i detta fall innebar Edinburgh. Det visade sig vara en vacker stad med en hel del spektakulära byggnader och en fantastisk natur lurandes runt knuten. Invånarna var gästvänliga och verkade vara på ett allmänt gott humör.

En judoresa kan också innebära mycket god mat som smakar speciellt gott om man tvingats tappa ett kilo eller två inför en stundande tävling. Vissa uppskattade också att äta annat än isterband och morötter. (relativt okänd matchuppladdningsdiet) Har man sedan turen att knyta nya kontakter som veterangänget Dejan, Anders och Helen, så kan man dra nytta av deras tips på bra restauranger. Vi åt tillsammans på lördagskvällen och alla var otroligt nöjda och mätta. En fråga blev hängande i luften, hur mycket Crème Brûlée kan man äta utan att skämmas? Vi fick även tips på en fantastisk grismacka vilket är väldigt mycket godare än det låter.

En judoresa innebär också mycket tid tillsammans med andra människor och många diskussioner av varierande slag. Vänskapligt gnabbande mellan generationerna är ett vanligt inslag. Gubbarna får pikar av glyttarna och vice versa. En judoresa kan också innebära språkliga utmaningar. Engelskan i Skottland kräver ett vaket öra. ”Rabbis” var ett nytt ord vi fick lära oss. Det känns dock tryggt att man alltid kan falla tillbaka till sin Ola-Conny-engelska.

En judoresa innebär givetvis också en hel del judo. Scottish Open var en tuff tävling där de tävlande gav sitt yttersta. Axel tävlade i H21 och gick två matcher vilka båda slutade i hedersamma förluster. Daniel gick samma öde till mötes. Johan krigade sig fram till en bronsmatch där han fick kapitulera mot en stark kroat. Kalle tog ett silver i veteranklassen och guldet försvann i golden score. Helgen bjöd också på två riktigt tuffa randoripass. Lugikillarna fick många bra byten. Det var dessutom kul att se den brittiska newazan som var fartfylld och inriktad på avslut snarare än fasthållning. Euan Burton höll i träningspassen med en fast, varm och gästvänlig hand. Nu ser vi fram mot nya spännande judoresor! /vid pennan Jens Oscarsson